Just nu sitter jag och försöker fördriva tiden på jobbet och mina tankar går bara till min underbara son.

Gråtit en skvätt så jag känner mig lite lättad, men fortfarande hugger det till i hjärtat. Men jag ska försöka intala mig själv att jag är stark och att jag klarar detta.. Men jag ljuger om och om igen för mig själv konstant. Hur fan ska man kunna leva med att min efterlängtade son inte fick stanna hos oss, hur fan ska jag kunna leva med att han inte var ett oplanerat barn utan han var planerad så länge då jag har så otroligt svårt att bli gravid och kommer troligtvis ta evigheter tills jag blir det igen(om det ens händer).. Och hur fan ska jag kunna leva med mig själv resten av detta skitliv jag lever nu?!

Ne nu ska jag ta min bitterhet och titta på skit tvn som bara visar skit program! Ha en jävligt bra lördag