Direktlänk till inlägg 24 april 2013

Vad hände ?

Av Marielle Forss - 24 april 2013 20:55

Ja då hamnade jag här igen efter ett långt uppehåll. 

Anledningen till min paus är att jag har haft en mycket tuff tid och har arbetat min hälsa och har inte haft tid till mycket annat. Men nu är jag äntligen en aning på fötter igen och känner mig redo att ta livet för vad det är och inte spilla något av det, för vem vet ? Imorgon kan du var borta.. 

Det har hänt mycket sedan sista gången jag öppnade mig här, och nu ska jag vara öppen och rak och berätta för er vad som egentligen har hänt, take it or leave it!
Jag tänker inte sopa sanning under mattan..

Allt efter min sons bortgång har gjort mig illa i hälsan, jag fick en djup depression och jag kunde inte kontrollera min livslust och tappade gnistan till livet. För ca 1-2 månader sedan slocknade allt. Jag kände mig tom, rotlös och visste inte vad meningen med livet var. Ja jag kan inte riktigt påstå att jag vet det ännu idag, men jag har fått en helt annan syn på livet och mig själv. Jag brukar säga att jag har varit nere på botten och nuddat grunden och kan inte annat ta mig upp nu! 

Men åter igen till den dagen jag inte hade den kontroll jag trodde jag hade. Jag hade haft en ganska helt ok dag, men allt vände bara sådär. Jag insåg att min smärta var för stark och att jag valde det enda jag trodde då var min utväg. Jag tog mitt liv.. Jag åt allt i tablettform som sömnpiller, smärtstillande som jag hade grovt mycket av sedan jag bröt mina armar och efter mina operationer. Jag kom själv inte ihåg så mycket om vad jag tryckte i mig. 
Det tog inte lång tid förren jag slöt mina ögon och försvann till den plats jag ville, landet ingenstans. 

På något sätt fick jag för mig att ringa min mamma ( som är mitt allt ) och säga farväl. Jag vet att det låter konstigt när det enda man vill är att bara försvinna. Folk säger att " det är ett rop på hjälp " och jag höll inte med till en början för jag var fast min tanke och utförde det! Jag tror att innerst inne ville jag få hjälp. 

Väl när ambulans kommer säger dom att allt är stabilt och att jag bara sover ( detta har jag fått berättat för mig ).

Påväg till akuten stannar nästan mitt hjärta och jag andades inte. Jag kommer in till hjärtintensiven och får ligga där och jag överlevde. Efter detta hamnar jag på en låst psykiatrisk avdelning och spenderar 4 veckor för att verkligen kunna resultera hur deprimerad jag var. Jag träffar en läkare som jag pratar med ett par gånger och han frågar mig om jag har tänkt någon gång på jag kan ha diagnosen ADHD och jag skrattar. Jag har alltid skämtat om att jag har det för att jag är som jag just är. 

En utredning görs och jag får ett snabbt svar och jag blev diagnostiserad med ADHD. Just där hände någonting med mitt liv som tog alla vändningar! Jag skäms över det, jag är obekväm med att ha den, men samtidigt kan jag äntligen få börja arbeta med den och den är nog boven till all depressioner under mina år från tonåring och fram tills nu. Idag, just idag har jag börjat med mina mediciner för det och jag håller verkligen tummarna för att detta ska bli min vändning till att kunna se livet i ett annat perspektiv. 

Jag klarar av mycket har jag märkt, jag är ganska stark som person och vet vad jag vill. Men i Söndags ( 21 April ) var jag raka motsatsen.. Min son Elliot skulle ha blivit 1 år och jag får nu en rysning som vandrar genom hela min ryggrad. Min lilla älskling skulle bli en stor kille, den får han inte spendera med sina föräldrar, och vi kommer aldrig att få uppleva den med honom. Inte nog med detta så kommer snart domedagen... den dagen han blev en ängel. 

26 Maj, 5 dagar efter min födelse dag togs han från mig och det känns tungt kan jag säga. Men jag har klarat detta någorlunda hittils och ska inte ge upp denna gång, jag ska fan visa att man kan gå genom allt bara man hittar viljan till det. Jag är idag glad att jag ser en skymt om ljus, det är långt dit men jag ser den. 


Varför berättar jag detta som är så privat ? varför skriver jag om min diagnos fast jag skäms ?
Jo! Det är för att just jag klappar mig själv på axeln och tänker " Du kan, du kan när du vill och du är stark "

Jag ska inte se detta som motgång utan med medvind till att en dag långt framöver skaffa mig en familj igen och ge Elliot äran att få bli storebror.. Tack ni alla som har lagt ner eran tid till att läsa mitt dravvel, men nu är mitt hjärta lugnare och jag känner att det var riktigt skönt att få skriva av sig och lätta på allt. Detta har jag saknat.....


XOXO - Marielle

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

åsa

24 april 2013 21:42

Jag blir så ledsen av att läsa ditt inlägg men samtidigt glad och stolt över dig! Du är otroligt stark Marielle och nu kan det bara bli bättre. Jag hoppas att din diagnos och medicin hjälper dig hantera saker och ting på ett böttre sätt. Många varma kramar från gamla grannen

Marielle Forss

24 april 2013 21:44

Tusen tack snälla du!!
Värmer

 
Ingen bild

Isabell

26 april 2013 13:10

Fy vad ledsen jag blev av att läsa detta, fick en stor klump i magen! Vi känner inte varandra, vi bor inte ens i samma stad men din historia har tagit mig hårt. Inte för min egen skull, utan för din - Jag förstår inte vad du går igenom, jag kan absolut inte förstå hur du mår mer än vad du skriver om.

Jag blir ledsen över att en människa ska behöva må så dåligt att den inte vill elva längre. Så dåligt ska ingen behöva må! Jag hoppas att du mår bättre nu, även om vissa dagar är jobbigare än andra. Det värsta en människa kan gå igenom har hänt dig & jag kan inte annat än hoppas att du en dag kan känna dig stark som person igen, så stark att du kan gå med högburet huvud & acceptera allt som hänt - för det går inte att göra ogjort.

Jag håller alla tummar & tår för att du ska få det liv du förtjänar & att du en dag när du kan, vill & orkar får ge Elliot ett litet syskon <3

Marielle Forss

29 april 2013 18:07

Vilka fina och starka ord!
Blir tårögd och varm o hela kroppen..
Tusen tack

 
Ingen bild

Lina

24 maj 2013 10:44

Livet är verkligen orättvist! Jag beundrar dig för att du tagit dig igenom detta. Jag känner inte dig men hittade en länk på Facebook. Jag blev själv mamma för snart ett år sedan och att höra om dig och din historia gör mig så ledsen och rädd. Du har varit med om min värsta mardröm och jag kan för allt i världen inte ens tänka mig den sorg du måste ha gått igenom. Att du är i livet och påväg upp från den botten du varit i gör det lite lättare att sätta sig in i din situation. Ville egentligen bara säga att jag tror att du en dag kommer att se tillbaka på det här och känna dig stolt över både dig och Elliot och få en jättefin familj. Jag önskar dig verkligen all lycka i livet!

Marielle Forss

27 maj 2013 18:38

Jag kan inte mer än att tacka dig med lite tårar i ögonen av dina fina ord till mig!
Tack snälla du för din tid att läsa och kommentera min blogg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Marielle Forss - 9 april 2014 13:02

znnu en gång har jag låtit bloggen ligga på hyllan ett tag. Jag har haft en otroligt tuff tid nu dom senaste månaderna med sjukhusbesök, intensiven och psykologer.Men nu är jag redo att öppna denna sida igen och försöka vara aktiv då jag vet att mina...

Av Marielle Forss - 11 juli 2013 18:48


Hej alla underbara människor som skriver underbara kommentarer och tar er tid till att läsa om mig, av mig !:) Jag sitter på jobbet i vanlig ordning och fyller kroppen med sån där glädje jag inte ofta känner men som jag känner idag igen.. Ja igen! Ja...

Av Marielle Forss - 3 juli 2013 12:30


Jag kan för första gången på väldigt länge skriva ett glatt inlägg!! Jag sitter på jobbet ( i vanlig ordning ) med ett rus som går genom kroppen. Den känslan är fantastik! Jag bryr mig inte om hur länge den kommer vara, utan det jag tycker är bäst at...

Av Marielle Forss - 28 maj 2013 20:15

Livet må lära, vissa övar och intar normerna medan andra kuggar och får leva med sitt alter ego!   Jag själv sitter på jobbet med solen skinandes genom persiennerna och tittar på en stor idol - Kjelle i "Kjelles smakresa"Slutar 23.00 och har inge...

Av Marielle Forss - 27 maj 2013 18:39

Vart finns egentligen gränsen till vad och hur man beteer sig mot en person ? Gränsen hade jag satt för evigheter sedan när ett känsligt påstående inträffar.  Jag har fått höra mycket om min son, jag har fått höra dumma och idiotiska kommentarer oc...

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Jag Är Änglamamma med Blogkeen
Följ Jag Är Änglamamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se