Imorse klev jag av mitt sista nattpass för veckan, 5/5 nätter gjorda sedan är man ledig tills på Torsdag så det ska bli skönt.
Jag har varit med Mor idag och druckit kaffe. Är en aning trött idag, fast mina mediciner gjorde mig så aktiv först. Kroppen vänjer sig kanske ganska stark mot dom. Men jag ska öka med en tablett till morgonmedecinen. 
Låter som någon Agda 98 som "måste ta medicinen för morgonen så man blir "frisk", glöm inte det Agda"

Lika är det när jag träffar någon nära, "Har du tagit medecinen idag" ? "Du har väl inte glömt att ta dina medeciner" 

- NEJ! Jag har verkligen inte glömt att ta mina medeciner, jag är 23 år snart och hoppas att jag iaf kan ta vara på mitt kemiska jag stoppar i mig. Men men så är det när man har tjatiga och älskvärda människor runtomkring sig!

Om drygt 1 timme ska jag och tjejerna mina vandra bort till Mor igen för att sälja dom sista 3 valparna, buhu!
Det kommer göra ont i hjärtat, men jag vet att dom kommer få det bra hos den nya familjen. 

Ja.. sedan har det inte skett så mycket mer idag för min del. Det har gått lättare idag att tänka på Elliot, jag har inte sådär ont i hjärtat eller själen när jag ser hans saker. ( Jag har dom här uppe nu pga att jag inte hittar mitt förråd ännu, till er som ifrågasätter varför jag har hans saker här när jag blir ledsen och mår dåligt över det ) så nu vet ni kära vänner!

 
XOXO - Mariele

Jag känner verkligen av mina mediciner som jag började med igår, helt sjukt!

Jag har fått tillbaka orken och insiativet tillbaka till att orka göra vardaglisa sysslor och träffa dom jag tycker om!
Det låter kanske lite i era öron, men för mig betyder det otroligt mycket att bara orka diska eller åka ut för att handla osv. 

8.00 klev jag upp, morgon trött som jag är tar jag mig ur sängen för att göra mig iordning till mötet med min psykolog, väl efter jag har "biktat" mig hoppas jag in på Dollar store för att införskaffa lite lätta saker som saknas och försvunnit under flytten. Efter detta kom jag på att Momma ville ha lite kaffesällskap så jag tar med min tjejerna (hundarna) och åker dit för att fika lite. När jag åker hem kom jag på att jag har bokat tvättstugan, så det vara bara att rusa dit. 
Sofie + barnen och lillasyster kom på besök och käka lite tacos. mums!

Efter detta ska jag till Mamma för att en ägare ska hämta lilla Jollyvalpen. Äntligen är jag hemma och har fasiken ont i fötterna, men tack käre medicin som ger mig ork och energi!

XOXO - Marielle

Ja då hamnade jag här igen efter ett långt uppehåll. 

Anledningen till min paus är att jag har haft en mycket tuff tid och har arbetat min hälsa och har inte haft tid till mycket annat. Men nu är jag äntligen en aning på fötter igen och känner mig redo att ta livet för vad det är och inte spilla något av det, för vem vet ? Imorgon kan du var borta.. 

Det har hänt mycket sedan sista gången jag öppnade mig här, och nu ska jag vara öppen och rak och berätta för er vad som egentligen har hänt, take it or leave it!
Jag tänker inte sopa sanning under mattan..

Allt efter min sons bortgång har gjort mig illa i hälsan, jag fick en djup depression och jag kunde inte kontrollera min livslust och tappade gnistan till livet. För ca 1-2 månader sedan slocknade allt. Jag kände mig tom, rotlös och visste inte vad meningen med livet var. Ja jag kan inte riktigt påstå att jag vet det ännu idag, men jag har fått en helt annan syn på livet och mig själv. Jag brukar säga att jag har varit nere på botten och nuddat grunden och kan inte annat ta mig upp nu! 

Men åter igen till den dagen jag inte hade den kontroll jag trodde jag hade. Jag hade haft en ganska helt ok dag, men allt vände bara sådär. Jag insåg att min smärta var för stark och att jag valde det enda jag trodde då var min utväg. Jag tog mitt liv.. Jag åt allt i tablettform som sömnpiller, smärtstillande som jag hade grovt mycket av sedan jag bröt mina armar och efter mina operationer. Jag kom själv inte ihåg så mycket om vad jag tryckte i mig. 
Det tog inte lång tid förren jag slöt mina ögon och försvann till den plats jag ville, landet ingenstans. 

På något sätt fick jag för mig att ringa min mamma ( som är mitt allt ) och säga farväl. Jag vet att det låter konstigt när det enda man vill är att bara försvinna. Folk säger att " det är ett rop på hjälp " och jag höll inte med till en början för jag var fast min tanke och utförde det! Jag tror att innerst inne ville jag få hjälp. 

Väl när ambulans kommer säger dom att allt är stabilt och att jag bara sover ( detta har jag fått berättat för mig ).

Påväg till akuten stannar nästan mitt hjärta och jag andades inte. Jag kommer in till hjärtintensiven och får ligga där och jag överlevde. Efter detta hamnar jag på en låst psykiatrisk avdelning och spenderar 4 veckor för att verkligen kunna resultera hur deprimerad jag var. Jag träffar en läkare som jag pratar med ett par gånger och han frågar mig om jag har tänkt någon gång på jag kan ha diagnosen ADHD och jag skrattar. Jag har alltid skämtat om att jag har det för att jag är som jag just är. 

En utredning görs och jag får ett snabbt svar och jag blev diagnostiserad med ADHD. Just där hände någonting med mitt liv som tog alla vändningar! Jag skäms över det, jag är obekväm med att ha den, men samtidigt kan jag äntligen få börja arbeta med den och den är nog boven till all depressioner under mina år från tonåring och fram tills nu. Idag, just idag har jag börjat med mina mediciner för det och jag håller verkligen tummarna för att detta ska bli min vändning till att kunna se livet i ett annat perspektiv. 

Jag klarar av mycket har jag märkt, jag är ganska stark som person och vet vad jag vill. Men i Söndags ( 21 April ) var jag raka motsatsen.. Min son Elliot skulle ha blivit 1 år och jag får nu en rysning som vandrar genom hela min ryggrad. Min lilla älskling skulle bli en stor kille, den får han inte spendera med sina föräldrar, och vi kommer aldrig att få uppleva den med honom. Inte nog med detta så kommer snart domedagen... den dagen han blev en ängel. 

26 Maj, 5 dagar efter min födelse dag togs han från mig och det känns tungt kan jag säga. Men jag har klarat detta någorlunda hittils och ska inte ge upp denna gång, jag ska fan visa att man kan gå genom allt bara man hittar viljan till det. Jag är idag glad att jag ser en skymt om ljus, det är långt dit men jag ser den. 

Varför berättar jag detta som är så privat ? varför skriver jag om min diagnos fast jag skäms ?
Jo! Det är för att just jag klappar mig själv på axeln och tänker " Du kan, du kan när du vill och du är stark "

Jag ska inte se detta som motgång utan med medvind till att en dag långt framöver skaffa mig en familj igen och ge Elliot äran att få bli storebror.. Tack ni alla som har lagt ner eran tid till att läsa mitt dravvel, men nu är mitt hjärta lugnare och jag känner att det var riktigt skönt att få skriva av sig och lätta på allt. Detta har jag saknat.....

XOXO - Marielle