Senaste inläggen

Av Marielle Forss - 25 april 2013 22:26

Jag känner verkligen av mina mediciner som jag började med igår, helt sjukt!

Jag har fått tillbaka orken och insiativet tillbaka till att orka göra vardaglisa sysslor och träffa dom jag tycker om!
Det låter kanske lite i era öron, men för mig betyder det otroligt mycket att bara orka diska eller åka ut för att handla osv. 


8.00 klev jag upp, morgon trött som jag är tar jag mig ur sängen för att göra mig iordning till mötet med min psykolog, väl efter jag har "biktat" mig hoppas jag in på Dollar store för att införskaffa lite lätta saker som saknas och försvunnit under flytten. Efter detta kom jag på att Momma ville ha lite kaffesällskap så jag tar med min tjejerna (hundarna) och åker dit för att fika lite. När jag åker hem kom jag på att jag har bokat tvättstugan, så det vara bara att rusa dit. 
Sofie + barnen och lillasyster kom på besök och käka lite tacos. mums!


Efter detta ska jag till Mamma för att en ägare ska hämta lilla Jollyvalpen. Äntligen är jag hemma och har fasiken ont i fötterna, men tack käre medicin som ger mig ork och energi!


 


XOXO - Marielle

ANNONS
Av Marielle Forss - 24 april 2013 20:55

Ja då hamnade jag här igen efter ett långt uppehåll. 

Anledningen till min paus är att jag har haft en mycket tuff tid och har arbetat min hälsa och har inte haft tid till mycket annat. Men nu är jag äntligen en aning på fötter igen och känner mig redo att ta livet för vad det är och inte spilla något av det, för vem vet ? Imorgon kan du var borta.. 

Det har hänt mycket sedan sista gången jag öppnade mig här, och nu ska jag vara öppen och rak och berätta för er vad som egentligen har hänt, take it or leave it!
Jag tänker inte sopa sanning under mattan..

Allt efter min sons bortgång har gjort mig illa i hälsan, jag fick en djup depression och jag kunde inte kontrollera min livslust och tappade gnistan till livet. För ca 1-2 månader sedan slocknade allt. Jag kände mig tom, rotlös och visste inte vad meningen med livet var. Ja jag kan inte riktigt påstå att jag vet det ännu idag, men jag har fått en helt annan syn på livet och mig själv. Jag brukar säga att jag har varit nere på botten och nuddat grunden och kan inte annat ta mig upp nu! 

Men åter igen till den dagen jag inte hade den kontroll jag trodde jag hade. Jag hade haft en ganska helt ok dag, men allt vände bara sådär. Jag insåg att min smärta var för stark och att jag valde det enda jag trodde då var min utväg. Jag tog mitt liv.. Jag åt allt i tablettform som sömnpiller, smärtstillande som jag hade grovt mycket av sedan jag bröt mina armar och efter mina operationer. Jag kom själv inte ihåg så mycket om vad jag tryckte i mig. 
Det tog inte lång tid förren jag slöt mina ögon och försvann till den plats jag ville, landet ingenstans. 

På något sätt fick jag för mig att ringa min mamma ( som är mitt allt ) och säga farväl. Jag vet att det låter konstigt när det enda man vill är att bara försvinna. Folk säger att " det är ett rop på hjälp " och jag höll inte med till en början för jag var fast min tanke och utförde det! Jag tror att innerst inne ville jag få hjälp. 

Väl när ambulans kommer säger dom att allt är stabilt och att jag bara sover ( detta har jag fått berättat för mig ).

Påväg till akuten stannar nästan mitt hjärta och jag andades inte. Jag kommer in till hjärtintensiven och får ligga där och jag överlevde. Efter detta hamnar jag på en låst psykiatrisk avdelning och spenderar 4 veckor för att verkligen kunna resultera hur deprimerad jag var. Jag träffar en läkare som jag pratar med ett par gånger och han frågar mig om jag har tänkt någon gång på jag kan ha diagnosen ADHD och jag skrattar. Jag har alltid skämtat om att jag har det för att jag är som jag just är. 

En utredning görs och jag får ett snabbt svar och jag blev diagnostiserad med ADHD. Just där hände någonting med mitt liv som tog alla vändningar! Jag skäms över det, jag är obekväm med att ha den, men samtidigt kan jag äntligen få börja arbeta med den och den är nog boven till all depressioner under mina år från tonåring och fram tills nu. Idag, just idag har jag börjat med mina mediciner för det och jag håller verkligen tummarna för att detta ska bli min vändning till att kunna se livet i ett annat perspektiv. 

Jag klarar av mycket har jag märkt, jag är ganska stark som person och vet vad jag vill. Men i Söndags ( 21 April ) var jag raka motsatsen.. Min son Elliot skulle ha blivit 1 år och jag får nu en rysning som vandrar genom hela min ryggrad. Min lilla älskling skulle bli en stor kille, den får han inte spendera med sina föräldrar, och vi kommer aldrig att få uppleva den med honom. Inte nog med detta så kommer snart domedagen... den dagen han blev en ängel. 

26 Maj, 5 dagar efter min födelse dag togs han från mig och det känns tungt kan jag säga. Men jag har klarat detta någorlunda hittils och ska inte ge upp denna gång, jag ska fan visa att man kan gå genom allt bara man hittar viljan till det. Jag är idag glad att jag ser en skymt om ljus, det är långt dit men jag ser den. 


Varför berättar jag detta som är så privat ? varför skriver jag om min diagnos fast jag skäms ?
Jo! Det är för att just jag klappar mig själv på axeln och tänker " Du kan, du kan när du vill och du är stark "

Jag ska inte se detta som motgång utan med medvind till att en dag långt framöver skaffa mig en familj igen och ge Elliot äran att få bli storebror.. Tack ni alla som har lagt ner eran tid till att läsa mitt dravvel, men nu är mitt hjärta lugnare och jag känner att det var riktigt skönt att få skriva av sig och lätta på allt. Detta har jag saknat.....


XOXO - Marielle

 

ANNONS
Av Marielle Forss - 15 november 2012 01:24

Sitter just nu i soffan i hopp om att inte väcka Kristoffer som sover..

Jag har under 3 nätter inte kunnat somna på eget insiativ utan fått hjälp med sömntabletter.
Även med dom har jag svårt att sova.. Jag sluter mina ögon och försöker slappna av mig tankarna till Elliot är större än någonsin! Jag kan inte slappna av då bilder från morgonen kommer upp hela tiden, men även vad jag vill säga till honom på Urnsättningen som är på Fredag. Jag hann inte ge den kärlek jag ville och vill då berätta för honom.. Men jag kan inte med ord säga det tillräckligt.. 


Jag sitter här klarvaken och känner mig helt tom. Jag orkar inte göra någonting om dagarna, jag tar inga insiativ då min motivation inte finns alls.. Jag vill bara spendera min tid med min Mamma för hon är den jag står närmast!
Allt annat är inte relevant just nu.. jag orkar inte följa upp min dosering kring mediciner(knappt så jag orkar ta dom), jag har svårt för att få aptit till att äta, jag är trött på dagarna och pigg på nätterna.. Det är inte att jag vänt på dygnet utan när jag väl vet att jag SKA sova för att det är natt så kan jag helt enkelt inte göra det... Jag blir arg på mig själv, mina tankar är bortom denna värld och glömmer allt jag ska göra. Jag får dåligt samvete för att jag inte kan umgås mer med mina vänner som verkligen stöttar mig och bryr sig om mig.. Jag vill!! Men jag orkar inte och nu får ni inte ta detta fel utan förstå mig rätt. 

Jag skulle ge min högra arm för att få energi och ork .. Jag jobbar och det är det enda som driver mig ur sängen i stort sett.. Lediga dagar spenderar jag oftast i sängen med nattlinne. Jag vill inte kliva upp då jag inte har någonting att kliva upp till! 


Nu ska jag ta en till tablett och hoppas att jag kan få slumra en liten stund inatt, det skulle uppskattas... 


Elliot<3 

Av Marielle Forss - 31 oktober 2012 20:34

Jag börjar med en suck som snart kommer utvecklas till tårar.. 

Dom 3 senaste dagarna har mitt välmående inte varit aktuellt, inte heller glädjen.
Jag kommer aldrig mer att få känna lycka, jag kommer heller aldrig mer få skratta med hjärtat.
Det gör så jäkla ont !! Sanningen kommer alltid ikapp och slår en till golvet som samtidigt sparkar på en.. 


Jag vill att din sten ska sättas på din fina plats så du kan få vila någon gång hjärtat mitt!<3 
Jag ska köpa lite fina lyktor till dig Elliot och jag hoppas du kommer tycka om dom. Jag ska ge dig din gosekanin som spelar musik för den glömde jag ge dig. Jag vill att du ska vara trygg älskling.. 

Usch! Alltid lika svårt när man inser att den man mest älskar aldrig mer kommer finnas hos en, mitt kött och blod.. Min skapelse som jag burit.. Den som gav mig lycka och kärlek på riktigt! Tänk att du är... jaa "avliden", jag kan inte säga det andra ordet! Jag förnekar att du inte är här utan att du snart ska komma hem och krama om mamma... Men det är bara i mina drömmar jag tänker så. Det är väl det där man menar med "önsketänkande"


Mitt hjärta dunkar fortare än någonsin och jag känner mig nervös och varför vet jag inte .. Jag är osäker och rädd på samma gång. Det gör ont att andas så jag känner att min ångest är påväg! Ska mitt liv se ut på detta sätt hela mitt liv ?! 

 Ska jag föralltid få leva med detta ???

Av Marielle Forss - 25 oktober 2012 19:31

Hej Elliot!


Denna text är till dig fast du inte kan läsa.. Men jag hoppas du hör mina tankar när jag trycker på tangenterna. 

Jag har under 2 dagar mått relativt bra och kunnat känna en gnutta glädje, men det känns olagligt på något sätt.. 
Jag har burit ditt halsband och känt någonting speciellt! Det är som om du är där, hos mig, gör mig stark.


Jag och Pappa var och tittade vart du skulle få sova. Klart var din Momma där som stöd och trygghet. Det var grymt svårt att bestäma vart du ska vila när jag inte ens har fått bestämt vilken färg du ska ha på domrosetten på den vita klänningen.. Vi fick planera din begravning instället för ditt dop och jag blir så arg varje gång jag tänker på det! 
Jag är arg för att du skulle leva om mig älskling, du skulle minnas mig som en tjatig Mamma som skämmer ut dig för dina tjejer till den dagen jag var gammal och grå, då du skulle hjälpa mig med handling osv osv .. 




Men tyvärr.. det blev aldrig så

Jag kommer aldrig få känna din lukt eller dina snabba andetag när du var hungrg men skulle rapas. 
Jag hann inte ta på dig dom finaste kläderna som jag skulle spara till ett speciellt tillfälle.
Du fick sköna kläder Elliot när du hade gått bort så ingenting skulle skava, men du fick ha på dig dom för det var dina första kläder jag köpte till dig någonsin. "Kommer han vara såhär liten?" frågade jag mig själv och liten var du 2290g 48cm kärlek. Jag var den stoltaste mamman på denna jord. 


Allting känns så overkligt, jag 22 år har gått igenom det många människor inte kommer gå genom under sin livstid. 




Nu måste Mamma gå hjärtat. Vänta på mig där uppe




 

 

Elliot med gammelmoffa <3

Av Marielle Forss - 21 oktober 2012 17:02

Jag sitter för tillfället på jobbet och har precis ätit lite middag framför tvn.

Jag har haft 2 kanon dagar nu då jag har kunnat känna en viss lugn i kroppen fast jag har jobbat hela veckan. 
Men det beror nog på att jag verkligen älskar mitt jobb. Jag slutar 20.30 ikväll och har möte imorgon kl 8.00 så efter mötet är jag ledig hela dagen men går på 15.30-23.00 pass igen !


Jag är med i en sida på FB som heter "Vi som förlorat barn" , där kan jag få stöttning och bolla mina tankar med någon som varit eller är i samma situation som mig. Jag känner ingen vilket gör att jag kan skriva vad som ligger mig i tanken utan att tveka. Det finns inga dumma frågor eller dumma svar, jag tackar alla änglamammor för det ni har gjort för mig och den styrkan ni givit! Jag är evigt tacksam. 


Anledningen till att jag inte skrivit här på ett tag är för att jag inte mått bra och inte klarat av att gå in här och se Elliot på bilderna, sedan har jag jobbat så fruktansvärt mycket nu så jag har inte haft tiden. Men känner nu att jag vill skriva av mig lite och ge en gose kram till min lille Ellebelle!


Mamma saknar dig gubben! Vill du vara hos mig inatt och ge mig lite trygghet ? Behöver det... För mitt hjärta är så nära på att gå totalt i bitar


 


XOXO - Marielle

Av Marielle Forss - 4 oktober 2012 17:54

Sitter just nu i ett rum med syster på sjukhuset för att invänta gynekologen.

Jag åkte in igår med smärtor i buken vilket blev en misstänkt gallsten, men hittades inga stenar under ultraljudet.

Skulle sedan in till skiktröngten men blir nu först undersökt av gyn. Dom misstänker nu en svår urinvägsinfektion och ska äta antibiotika som medföljd! Tänk att ingenting kan gå som det ska utan allt ska gå emot hela tiden!!

Jag har ont, är trött och slut i hela kroppen för all smärta men vet inte om jag får komma hem inatt heller.. En enda stor suck!! Aja.. Får tacka min käre storasyster som varit stöd hos mig under dagen<3 love u!!

Av Marielle Forss - 29 september 2012 23:40

Just nu sitter jag och försöker fördriva tiden på jobbet och mina tankar går bara till min underbara son.

Gråtit en skvätt så jag känner mig lite lättad, men fortfarande hugger det till i hjärtat. Men jag ska försöka intala mig själv att jag är stark och att jag klarar detta.. Men jag ljuger om och om igen för mig själv konstant. Hur fan ska man kunna leva med att min efterlängtade son inte fick stanna hos oss, hur fan ska jag kunna leva med att han inte var ett oplanerat barn utan han var planerad så länge då jag har så otroligt svårt att bli gravid och kommer troligtvis ta evigheter tills jag blir det igen(om det ens händer).. Och hur fan ska jag kunna leva med mig själv resten av detta skitliv jag lever nu?!

Ne nu ska jag ta min bitterhet och titta på skit tvn som bara visar skit program! Ha en jävligt bra lördag

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Jag Är Änglamamma med Blogkeen
Följ Jag Är Änglamamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se