Hej Elliot!

Denna text är till dig fast du inte kan läsa.. Men jag hoppas du hör mina tankar när jag trycker på tangenterna. 

Jag har under 2 dagar mått relativt bra och kunnat känna en gnutta glädje, men det känns olagligt på något sätt.. 
Jag har burit ditt halsband och känt någonting speciellt! Det är som om du är där, hos mig, gör mig stark.

Jag och Pappa var och tittade vart du skulle få sova. Klart var din Momma där som stöd och trygghet. Det var grymt svårt att bestäma vart du ska vila när jag inte ens har fått bestämt vilken färg du ska ha på domrosetten på den vita klänningen.. Vi fick planera din begravning instället för ditt dop och jag blir så arg varje gång jag tänker på det! 
Jag är arg för att du skulle leva om mig älskling, du skulle minnas mig som en tjatig Mamma som skämmer ut dig för dina tjejer till den dagen jag var gammal och grå, då du skulle hjälpa mig med handling osv osv .. 

Men tyvärr.. det blev aldrig så

Jag kommer aldrig få känna din lukt eller dina snabba andetag när du var hungrg men skulle rapas. 
Jag hann inte ta på dig dom finaste kläderna som jag skulle spara till ett speciellt tillfälle.
Du fick sköna kläder Elliot när du hade gått bort så ingenting skulle skava, men du fick ha på dig dom för det var dina första kläder jag köpte till dig någonsin. "Kommer han vara såhär liten?" frågade jag mig själv och liten var du 2290g 48cm kärlek. Jag var den stoltaste mamman på denna jord. 

Allting känns så overkligt, jag 22 år har gått igenom det många människor inte kommer gå genom under sin livstid. 

Nu måste Mamma gå hjärtat. Vänta på mig där uppe

Elliot med gammelmoffa <3