Jag skulle göra en blogg om min sons liv och hans uppväxt. Men på hans 5 veckors dag somnade han stilla in i det som kallas "Plötslig spädbarns död" och jag gick sönder mitt hjärta brast och hela mitt liv rasade.. Om min fråga är, kan jag gå genom detta?!
Jag vill börja med att berätta att jag har fått så otroligt mkt stöd från alla! Människor jag inte har träffat eller vetat vem dom är kommer tillochmed fram till mig och berättar att dom tänker på oss. Det värmer så mycket! Och alla ni som tagit mig kontakt och berättat att ni alla tänker på oss värmer mer än vad ni tror.
Nu ska jag till det mest jobbiga angående detta och det är när jag hör min sambo skrika i panik med Elliot mot sin kropp stampar snabbt i golvet och säger "Marre jag tror inte han lever, jag tror inte han lever". Med min panik och rädsla tog jag honom i mina armar och ser att han blöder ur näsan, mitt hjärta dunkar så det gör ont. Han är så kall och har blöja. När jag lägger ner honom i soffan för att pumpa på hjärtat ser jag hur mina fingertoppar fastnar mot hans hud eftersom han var så blå och när jag skulle göra mun mot mun metoden kunde jag inte öppna hans käkar..
Jag sprang med all kraft jag hade och skrek allt jag hade "NEEEEEEEEEEEEEEJ!! mitt barn, mitt barn"
Jag gick in på toaletten för jag vågade inte titta om han var död.. Jag ringde min mamma och hon var tyst hon förstod att det jag nu skulle berätta för henne är det värsta som kan hända och då sa jag det... Mamma! Elliot är död! Paniken jag kände när mamma lägger på luren. Hon hade förstått..
Ambulansmännen kom och det var så många.. jag känner mig skyldig och sa att jag har dödat mitt eget barn.. Det är en skyldighet som mamma att känna så fick jag höra! Det är vanligt att man själv tar på sig ansvaret.
Min tro då var att han hade kvävt i madrassen och då var det vårt fel. Men dom försökte förklara för oss att det inte var så, att vi inte har dödat vårat barn.
Jag skrek till dom att dom måste ju klä på Elliot eftersom han bara hade blöja, för mig levde han! Han var ju bara kall för att han inte hade kläder på sig utan bara blöja. Dom klädde på honom och kom sedan in till köket där jag satt. Jag vågade inte titta på min underbart vackra son.. jag frågor om dom är säker att han är död och dom sa ja marielle tyvärr! är ni säkra ? säger jag i panik så tänderna darrar. Jag kan knappt få ur mig ett enda ord men försöker och säger " snälla ni, han fryser ju bara.. är ni riktigt säkra på att han är död?" och fick samma svar som sist..
Väl inne på sjukhuset fick han ett rum på barnavdelningen där han låg så vacker i vagndelen till barnvagnen med alla hans saker. Jag och min sambo satt inne i ett annat rum då jag ännu inte vågade se honom. Då kom alla nära och kära som stöttade oss. Sedan när jag tog mitt mod till att gå in i det rummet han låg i så kändes det så hemskt att se han ligga i en fin säng med sin snutte och favorittutte. Han såg så fridfull ut! han hade nästan ett leende på läpparna.. Mammas fina kille tänkte jag. Jag och min sambo fick hålla i honom och ta farväl. Det var tugnt att gå från sjukhuset utan honom .. jag grät och hade en sådan panik.. allt känder så konstigt att våran son inte skulle med oss hem. Vi har ju ett ansvar, vi ska ju mata honom, byta blöja, ge han kärlek.. inte låta han ligga på sjukhuset själv..
Man kommer hem till min mamma som jag nu bor hos eftersom jag inte klarar av att vara i lägenheten ännu..
Det är tyst och tomt.. man väntade på att man skulle få höra honom vakna så man fick ge honom mat. Men det kom aldirg och att inse att sitt underbara efterlängtade barn inte kommer tillbaka är det mest jobbiga en människa kan gå igenom. Jag och min sambo vaknade många gånger under nätterna för att ge han mat. Men så inser man ganska snabbt att det inte ska göras.. usch vad ont det gör att skriva detta men samtidigt behöver jag få ur mig detta.. därav felstavat och konstigt upplagt.
Och i detta vill jag berätta att våran son somnade stilla in i ett såkallade Plötslig spädbarns död
Mamma och Pappa gav dig din snutte så du inte skulle känna dig ensam, du har din favorit tutte så du inte behöver vara ledsen och din fina gröna filt är med så du inte fryser. Sedan den där pingusaken man hänger vid vagnen är också med dig älskling så du kan titta på något. Min älskade son Mamma och Pappa saknar dig så oerhört mycket!
Elliot<3 21/4-12 - 26/5-12
Jennie
18 juni 2012 01:03
Fina fina Marielle! Jag kan inte ens tänka mig smärtan, sorgen och saknaden ni går igenom. Vi tänker på er varje dag och sänder er styrka och kärlek genom tankarna. Elliot var den vackraste pojke på jorden men är nu den absolut vackraste lilla ängel i himmlen, han har det bra där han är och har många fina änglar som tar hand om honom. Han är med er varje dag och lämnar aldrig er sida! Ni är så otroligt starka och det beundrar jag! Kramar <3
http://vegasmamma.se
Ronja
18 juni 2012 08:45
Jag mår så dåligt över det ni har gått igenom. Du förstår inte hur detta berör alla. han var så fin eran lillkille och jag lider med er så hemskt mycket. Barn förtjänar inte detta öde. Jag tänker på er! Jag förstår att ni aldrig kommer glömma detta och att det alltid kommer vara svårt. Men jag hoppas verkligen att det går lättare för er snart.
Många styrkekramar!!!
Malin
18 juni 2012 12:04
Ingen ska behöva gå igenom det ni gått igenom! Tänker på er! Vila i frid Elliot <3
inger
18 juni 2012 13:36
vila i frid Eliot...nu e du bland alla fina änglar å leker <3
Marielle...tänker på er <3
Robin
18 juni 2012 16:30
Ja Marre vad ska man säga... Det är tungt att läsa och jag tänker på dig, bror och Elliot varje dag. Vi kommer aldrig att glömma underbara lillskiten som kusin Noah säger. Dag efter dag så frågar vi oss varför det hände.. usch man blir tom när man tänker på det.. Men ni ska veta att farbror är stoltaste på jorden att ändå få vara farbror till eran underbara, även om han nu inte finns ibland oss så kommer han alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Vi tänker på er och finns alltid för er.. Kramar från oss!
Nathalie
18 juni 2012 16:37
Underbara lilla kusin Marielle,
du är en sådan underbar kvinna och mamma, OM alla bara hade haft möjligheten att få dig till mor skulle ingen vara olycklig.
Elliot hade turen att få komma till er för att få känna den kärlek ni gav honom den lilla stunden han var på besök.
Jag vet att han vakar över er och väntar på er där på sin alldeles speciella plats i himlen. <3
Att du tagit steget och skriver om detta gör säkerligen mkt för din bearbetning.
Det är starkt av dig att "gå ut" med detta, och jag tror det gör susen att få skriva av sig lite som terapi. Att det sen finns kvar att begrunda tror jag även det är bra de dagar som väntar framför dig.
All styrka och kärlek går till dig och de dina!
Kramar i massor!
Nathalie m. familj
Jasmine
18 juni 2012 16:47
Älskade kusin, tårarna rinner och jag får panik när jag läser ditt inlägg. Jag tror inte att jag eller någon annan kan sätta sig in vad det är ni har gått igenom och fortfarande bearbetar. Det är så hemskt, jag kan bara inte förstå. All den lycka man känner då man för första gången får sitt barn i famnen...att sen berövas från den lyckan - så fruktansvärt! Ni är otroligt starka du och din sambo och jag tänker på er varje dag ska du veta!
Många många kramar till er!
http://www.jasminek.blogg.se
Marielle
18 juni 2012 18:53
Åh Marielle<3.
Tänker på Er, det är så fruktansvärt. Tycker så jäkla synd om Er, så himla fin son ni fick<3.
Jag är verkligen så ledsen. Fortsätt kämpa på och var starka!!
Kramar Marielle
http://mariellesanna.blogg.se
Åsa
19 juni 2012 18:19
Åh Marielle, jag tänker på er hela tiden! Det här borde inte hända och jag kan inte förstå att det hände er! tänker på er!! <3<3
Johanna
25 juni 2012 19:40
FInns inga ord som kan trösta. Vilken förlust, vilken sorg, vilken förtvivlan :-(
SÅ vacker son du har, finaste ängeln som säkert vakar över sin mamma och pappa!
Många styrkekramar till dig och dina nära ♥
http://grynisen.bloggplatsen.se
