Jag sprang med all kraft jag hade och skrek allt jag hade "NEEEEEEEEEEEEEEJ!! mitt barn, mitt barn"

Jag gick in på toaletten för jag vågade inte titta om han var död.. Jag ringde min mamma och hon var tyst hon förstod att det jag nu skulle berätta för henne är det värsta som kan hända och då sa jag det... Mamma! Elliot är död! Paniken jag kände när mamma lägger på luren. Hon hade förstått..

Ambulansmännen kom och det var så många.. jag känner mig skyldig och sa att jag har dödat mitt eget barn.. Det är en skyldighet som mamma att känna så fick jag höra! Det är vanligt att man själv tar på sig ansvaret.

Min tro då var att han hade kvävt i madrassen och då var det vårt fel. Men dom försökte förklara för oss att det inte var så, att vi inte har dödat vårat barn.

Jag skrek till dom att dom måste ju klä på Elliot eftersom han bara hade blöja, för mig levde han! Han var ju bara kall för att han inte hade kläder på sig utan bara blöja. Dom klädde på honom och kom sedan in till köket där jag satt. Jag vågade inte titta på min underbart vackra son.. jag frågor om dom är säker att han är död och dom sa ja marielle tyvärr! är ni säkra ? säger jag i panik så tänderna darrar. Jag kan knappt få ur mig ett enda ord men försöker och säger " snälla ni, han fryser ju bara.. är ni riktigt säkra på att han är död?" och fick samma svar som sist..

Väl inne på sjukhuset fick han ett rum på barnavdelningen där han låg så vacker i vagndelen till barnvagnen med alla hans saker. Jag och min sambo satt inne i ett annat rum då jag ännu inte vågade se honom. Då kom alla nära och kära som stöttade oss. Sedan när jag tog mitt mod till att gå in i det rummet han låg i så kändes det så hemskt att se han ligga i en fin säng med sin snutte och favorittutte. Han såg så fridfull ut! han hade nästan ett leende på läpparna.. Mammas fina kille tänkte jag. Jag och min sambo fick hålla i honom och ta farväl. Det var tugnt att gå från sjukhuset utan honom .. jag grät och hade en sådan panik.. allt känder så konstigt att våran son inte skulle med oss hem. Vi har ju ett ansvar, vi ska ju mata honom, byta blöja, ge han kärlek.. inte låta han ligga på sjukhuset själv..

Man kommer hem till min mamma som jag nu bor hos eftersom jag inte klarar av att vara i lägenheten ännu..

Det är tyst och tomt.. man väntade på att man skulle få höra honom vakna så man fick ge honom mat. Men det kom aldirg och att inse att sitt underbara efterlängtade barn inte kommer tillbaka är det mest jobbiga en människa kan gå igenom. Jag och min sambo vaknade många gånger under nätterna för att ge han mat. Men så inser man ganska snabbt att det inte ska göras.. usch vad ont det gör att skriva detta men samtidigt behöver jag få ur mig detta.. därav felstavat och konstigt upplagt.